Rekrytering är ett hantverk.

Rekrytering är en affärskritisk investering. Och ett hantverk. Vi har båda rekryterat och blivit rekryterade. Anlitat firmor och jobbat länge med rekrytering, inifrån organisationer, som beställare och som konsulter. Vi vet effekten av att göra det rätt. Och att göra det fel.

Vår spaning är att det inte handlar om tekniken i sig. Det handlar om vad som försvinner när vi slutar lita på det mänskliga omdömet. En kandidat visar alltid det de vill visa. Det är mänskligt, vi presenterar vår bästa version. Det som verkligen skapar värde för en organisation finns ofta bortom det uppenbara. Det syns i hur någon resonerar kring ett dilemma. I vad som driver dem när ingen mäter. I det lilla som antyder hur de kommer att agera när det krisar.

Här har vi rekryterare ansvaret att se det som finns bakom blickfånget, potentialen som kandidaten kanske inte ens vet om att de bär på, eller fallgroparna som ett CV aldrig avslöjar. Samma sak gäller organisationen. En kund beskriver sitt behov utifrån sin bild av kulturen och kulturen är sällan den man tror sig ha. Att se det kräver erfarenhet, nyfikenhet och en vilja att ställa de obekväma frågorna. Det är detta som försvinner när rekryteringen reduceras till enbart en process.

Vi ser kandidater som lägger ned tid och hopp i en ansökan, genomför en AI-genererad intervju och sedan blir det tyst. AI är inte neutralt, det är tränat på historiska mönster, och reproducerar dem i stor skala, snabbt och utan insyn. Även psykometriska tester sållar bort potential, för att varken algoritmen eller rekryteraren som ska tolka resultaten förstår branschen, kulturen eller hur diskriminering faktiskt ser ut i praktiken. Och igen, bristfällig återkoppling på resultatet. Världen är tuff och hård, vi behöver ta bättre hand om varandra.

En felrekrytering av en ledare eller specialist kostar från en miljon och uppåt (PwC, Switchrec, Talentech). Det få räknar på är konsekvenserna av kulturen, vad det kostar ett arbetsgivarvarumärke när kandidater lämnar processen med en dålig upplevelse. I det samhällsläge vi befinner oss, med krav på starkare organisationer, säkrare kulturer och vassare ledarskap, är slarvig rekrytering inte bara kostsamt. Det är en affärskritisk risk.

Kvalitativ rekrytering kräver djup organisationsförståelse, genuin branschkännedom, kulturell matchning på riktigt och ett mänskligt omdöme som ingen algoritm ersätter. Det kräver att varje kandidat behandlas med respekt, oavsett om de går vidare eller inte. Varje människa i en rekryteringsprocess är en berättelse. Någon behöver lyssna på den.

Det här är hantverket. Håller vi på att glömma det?