Kompetensförsörjning är ett av valets stora ord.

Vem ansvarar för att det blir verkstad?

En månad kvar till valet.

Vi tror att paradoxen lågkonjunktur och kompetensbrist blir en av de intressanta frågorna i valdebatten i höst. Det är den gemensamma nämnaren i nästan varje partiprogram, och med rätta. Trots lågkonjunktur säger Svenskt Näringsliv att vart fjärde rekryteringsförsök misslyckas i svenska företag, ofta för att rätt kompetens inte ”går att hitta”. Krisen finns i hela landet, i alla branscher, oavsett utbildningsbakgrund. Paradoxalt.

Än mera paradoxalt är att chansen för att en arbetssökande får återkoppling från en arbetsgivare börjar minska redan runt 40 års ålder. Uppe mot 70 är sannolikheten nere på 2–3 procent. Och enligt en beräkning från forskningsinstitutet Ratio kostar ålderismen på svensk arbetsmarknad omkring 70 miljarder kronor om året i utebliven BNP på grund av bortsorterad kompetens.

Vem tar helhetsansvaret, hur resonerar partierna inför valet? Vad krävs för att kompetensförsörjning och mångfald ska gå från retorik till verklig förändring, oavsett vem som vinner?

Kort bakgrund

Från 1 juni 2026 gäller nya regler för arbetskraftsinvandring: lönen vid ansökan om arbetstillstånd ska normalt uppgå till minst 90 procent av medianlönen i Sverige, upp från tidigare 80 procent. Regeringen kan dock besluta om undantag för vissa yrkesgrupper, till exempel bristyrken. Samtidigt görs regelverket mer likvärdigt mellan EU-baserade och nationella tillstånd, och möjligheten till förlängda tillstånd för högkvalificerad arbetskraft utökas. Det är precis den typen av regelverk som påverkar tech-intensiva branscher direkt, där internationell spetskompetens ofta är avgörande.

Svenskt Näringsliv har bjudit in samtliga riksdagspartier till ”Samling för tillväxt”, ett initiativ där man vill göra en växande ekonomi till huvudfokus för nästa mandatperiod, oavsett vilket block som vinner valet. Där efterlyser de genomgripande reformer av näringslivets kompetensförsörjning. Almega, som representerar tjänstesektorn, föreslår bland annat ett kompetensavdrag på 50 procent av kostnaden för investeringar i anställdas lärande, och vill dimensionera utbildningsutbudet efter arbetsmarknadens faktiska behov. Verklighetsförankrade förslag.

Var partierna faktiskt skiljer sig

Skillnaderna handlar mindre om att kompetensförsörjning är viktigt, där är alla överens, det handlar mer om HUR:

• Hur restriktiv arbetskraftsinvandringen ska vara. Moderaterna och Sverigedemokraterna driver den mest restriktiva linjen på migration generellt, medan Kristdemokraterna och Liberalerna ligger nära den linjen men med tydligare undantag just för arbetskraftsinvandring.
• Hur mycket resurser som går till arbetsmarknadsutbildning och Arbetsförmedlingen. Här finns tydliga skillnader mellan Tidöpartierna och oppositionen, men oppositionen är inte heller enad. I flera arbetsmarknadsfrågor står till exempel Centerpartiet till höger om Tidöpartierna.
• Hur mångfald hanteras. Här förs debatten mest via integration och migration snarare än mångfald i näringslivstermer. Ett argument värt att låna, oavsett var man står politiskt: Almega menar att en mångfald av utövare ger individen frihet att välja, och att mångfald och konkurrens driver kvalitet och innovation. Samma princip gäller rekrytering och ledningsgrupper.

Ett exempel på att frågan redan tagits på allvar

Ett konkret uttryck för att kompetensförsörjning även innefattar ålder är det nationella rådet mot ålderism, som regeringen inrättade i maj 2026. I rådet sitter bland andra Aaron Kroon, näringslivsrepresentant i Diskrimineringsombudsmannens rådgivande råd, och John Mellkvist, generalsekreterare för det fristående näringslivsinitiativet Pluskommissionen. Sammansättningen visar att det redan finns verklighetsförankrad kompetens och engagemang kring frågan, inte bara på pappret.

Det som avgör är vad som händer efter valet

Ett kompetensavdrag, ett reformerat regelverk för arbetskraftsinvandring, ett råd mot ålderism, initiativen finns redan, från flera håll och oavsett politisk färg. Det som saknas är inte fler goda idéer. Det som saknas är förutsättningarna att driva dem till verkan: politisk uthållighet över mandatperioder, resurser som matchar ambitionen, och viljan att omsätta förslagen i faktiska beslut som lagstiftning, skatteincitament, krav som faktiskt förändrar hur en rekryterare eller rekryterande chef läser en ansökan. Annars riskerar även de mest välmenade initiativen att sluta som ännu en rapport i en byrålåda, i stället för det maktskifte i attityder som bland andra äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje själv efterlyser.

Vår poäng:

Oavsett vem som bildar regering i höst så anser vi att det här är frågan som avgör om kompetensförsörjning och mångfald blir konkret förändring eller bara valets mest upprepade ord.

Det här är en ledarskapsfråga lika mycket som en politisk fråga

Slutligen, vi på JOYiN tar självklart inte ställning i vem ni ska rösta på.

Däremot tar vi gärna ställning i det här: ett företag som säger att det har kompetensbrist samtidigt som det per automatik sorterar bort kandidater baserat på ålder, bakgrund eller andra irrelevanta faktorer har inte en kompetensbrist. Det har ett rekryteringsproblem.

Erfarenhet, bredd och olikhet är inte belastningar som ska motiveras bort. Det är kapacitet som redan finns i systemet och som oftast går att sätta i arbete snabbare än något annat.

En månad kvar. Fortsättning följer.